Efter att ha flyttat från Göteborg (lilla London) och bott ett par år i den mycket större staden gjorde jag efter ett par år två shockerande upptäckter. London och Göteborg har mycket gemensamt och som Göteborgare känner man sig genast hemma i denna Europas största stad. Man känner ett band med London och England på ett helt annat sätt än t ex Berlin, Paris eller Amsterdam. Min slutsats är att vi måste ha något gemensamt med folk i England. Vi i västra Sverige har en geografisk närhet till London och vi har haft ett stort handelsutbyte mellan våra respektive länder sedan mycket lång tid. Detta torde dock inte ensamt förklara vårt band. Det var inte så att vi bara handlade med England och det finns flera andra länder på samma geografiska avstånd från Göteborg.
Förklaringen måste ligga i att vi har samma kulturella sammansättning och bakgrund och att vi helt enkelt gillar varandra. Det finns flera exempel på detta. Om detta står omskrivet i den svenska visskatten. Ada och Beda var klart intresserade av brittiska sjömen och förberedde sig hela dagen för att träffa de Engelska flottisterna Charlie, Bill och Tom. Vad Kalle och Osborn tyckte om detta kan vi bara gissa oss till. Det har varit ett givande och tagande. Bl a umgicks en mycket känd svensk sjöman med Mary Strand, innehavarinnan av cigarrchappet Tiger Brand i North Shields i England. Visor är något som England och Göteborg har gemensamt, mer än vad jag kunnat ana.
En dag satt jag satt på min favoritpub och drack öl. De har en pianist som heter Tony. Han spelar ett par kvällar i veckan och de som vill sjunger med. Jag sjunger själv gärna med, men de flesta av sångerna kan man som Svensk inte. På repertuaren står så kallade ”old English war time singalongs” av typen ”it’s a long way to Tipperary”. En kväll sjöng gubbarna runt pianot ”My old man said follow the wan”. Det är en ganska sorglig sång om hur en Engelsk familj som inte har råd att betala hyran måste flytta från sitt hem och packar in sina få tillhärigheter i en kärra. Jag kände igen den direkt. Det kunde inte vara sant. Göteborgs egen nationalsång ”Knö dig in” var plagierad från detta brittiska orginal. Den var inte översatt men melodin var Engelsk och det gjorde lite ont i västkustsjälen. Det vägs upp lite av att jag numer på puben har ett eget paradnummer som följer direkt efter ”My old man”.
Det skulle dock bli värre för den Göteborska stoltheten. BBC visar ibland gamla svart vita serier tidigt på helgerna. Efter ett par år i London fick jag se ”Steptoe and Son”vilket handlar om en två skrothandlare. Fadern som är änkling och hans vuxna son bor tillsammans och driver en liten blygsam skrothandel. De bor någonstand i Londons mindre fina kvarter och till sin hjälp har de en häst som står i stallet men som man aldrig får se i bild. Känns detta igen? Jag trodde inte det var sant. Jag tänkte tillbaks på min generande upptäckt angående knö dig in. Jag hade sett serien i repris och den sändes i Brittisk TV första gången mellan 1962 till 1965.
Det mest göteborska av allt är plagierat från England. Albert och Herbert med sin skrothandel i hemmet på Skolgatan 20 i Haga spelades in på 1970 talet och är helt och hållet snott från England. Till och med klappret av Herkules hovar i singaturmelodin, Alberts avklippta fingervantar, Hebbes keps och deras konstanta gnabbande är identiskt. De båda fäderna är välmenande gent imot sina söner men kan aldrig riktigt inse att sönerna är vuxna. Båda sönerna är förbannade på pappan som de tycker lever kvar i det gamla och inte vill förnya sig själv, sitt hem och sin skrotbusiness. De är dessutom urkass på fruntimmer och när Herbert äntligen har lyckats bjuda hem en dam då har Albert lyckats göra hål i Herberts nya vattensäng så att kvällen blir inte riktigt vad sonen har tänkt dig. Exakt samma sak hände ”the son” i London nästan 10 år tidigare.
Jag måste erkänna att jag var lite besviken över detta bedrägeri. Det var väl aldrig så att någon hade sagt att dessa två av våra Göteborgska stoltheter var helt igenom Göteborgska, men jag trodde faktiskt det. Efter att ha bott i ”stora Göteborg” i snart 7 år kan jag konstatera. Det är ok. Sämre förebild än den brittiska kan man ha. Det bara stärker vårt band. Gissa vad den sktorhandlande pappan och sonen hete? Det är ganska lätt. Albert och Harlod!!