Magnus non fiction short stories

"Hamnpolisen" Kjell Andersson i Hamburgsund

Det var sommaren 2005. Vädret var inget vidare men jag och min gode vän Jonas Ingemarsson bestämde oss för att ta en tur med hans båt. Det skulle bli en grabbresa. Min fru var kvar i London och Jonas är fri och speleman. Efter att ha lastat Ingemarssons båt full med: pilsner, wiskey, god mat i riklig mängd samt alla andra på sjön nödvändiga plylar satte vi kurs från Nordon och norröver. Vi planade fram över vågorna, båten var upptankad med bensin för närmare 2000 spänn och B21:an mullrade förtroendeingivande. Två timmar senare satt vi på smögenbryggan med var sin kall öl samt nyinkopta räkbaguetter. Nöjda konstaterade vi att ”det är så här man skall ha det när man har det som sämst”.

En annan kompis, Martin Brav, kajkade runt med fru och tre barn, strax utanfor Hunnebostrand. Ingemarsson satte kurs mot dem och den utlovade tilläggaren som väntade på Mr Bravs fartyg. Vi kryssade fram mellan prickar, grund och ibland inte allt för imponerande seglare. Vissa seglare blir sura när man kör nära dem, vilket är svårt att undvika i Juli, de är ju nämligen ganska många, och en del av den vågar inte segla utan puttrar fram med sina utombordare eller diselinombordare. Vi planade förbi dessa i 22 knop. Kanske skvätte det lite på någon som möjigen även hötte lite med näven, men Ingemarsson är av den meningen att om man är rädd for vatten skall man inte vara på sjön. På sjön skall man dessutom vara trevlig och kamratlig så vi besvarade aldrig denna otrevlig gest, även om lusten att salutera med en viss internationell enfingrad hälsning fanns. Min kapten har under de senaste knappa 30 åren åkt eller kört denna kuststräcka i genomsnitt två gånger per år och han kan den som vore det hans egen mark.

På eftermiddagen nådde vi familjen Brav och och den utlovade tilläggaren. Sedan blev vi snabbt utnämnda till lekfarbroder. Krabbfiske var den första leken som gällde och det var både framgångsrikt och roligt. Det vill säga det var roligt ända tills att vi kom på nästa lek som var klart roligare, nämligen att kasta sten. Man plockar upp en så stor sten man orkar och kastar det i vattnet med ett stort maffigt plask. Detta var en lek man kunde leka hur långe som helst utan att man blir trött. Det är bara det att när man är tre respektive fem år gammal kan stenarna flyga lite hur som helst och man vet inte var de träffar. Ont gör det i alla fall och pedagogiken i denna lek kan diskuteras. Det blev i alla fall högt betyg till lekledarna från de två pojkarna. Vad föräldrarna tyckte om denna lek kan vi bara gissa oss till.

Dagen efter hade de två mycket ovana lekfarbröderna lekt färdigt och konstaterat att barn är roliga men att det faktiskt är ännu roligare när man lämnar tillbaks dem till föraldrarna. Efter att ha avböjt erbjudandet om att ta hand om dessa två gangsters ett par dagar, för att deras färäldrar skulle kunna ta det lite lungt, satte vi kurs in mot Hunnebostrand. Detta var ju ända en grabbsegling och vi behövde stärka vår image genom att visa upp oss på kajen bland alla andra partyseglare. I Hunnebostrand finns det två gästhamnar. En bra och och från vinden skyddad som är familjehamn där det skall vara tyst och lungt klockan 11. Den andra är mer oskyddad, full med partybåtar och där kan vara helt säker på att det aldrig blir tyst. Ingemarsson sa. ”Vi lägger oss i familjehamnen om nu bara Kjell går med på det”. Jag hade ingen aning om vem denne Kjell var och att han potentiellt kunde ha åskiter om var vi la till. Det visade sig att jag hade helt fel. Kjel Andersson är en legend på hela västkusten. Han är hamnkapten och under sommaren "the runner of the show" vad gäller Hunnebostrands gästhamn.

Ingen som Kjell misstänker för att möjligen vara kapabel att föra busliv eller oljud efter klockan 11 kommer in i familjehamnen. Man blir vänligt men bestämt förpassad till andra sidan. Det är ingen liten yta som den gode Kjell patrullerar, men han är utrustad med cykel och hökögon och hans erfarenhet gör att han ser vilka båtar han bör kolla up.

Vi styr försiktigt im mot kajen i Kjells omhuldade vuxenhamn. Det är ganska många båtar som snurrar runt och letar plats men vem står och tar imot oss om inte denne Hunnebostrands ordningsman? Han tittar mycket misstänksamt på oss och säger. ”Ni vet att det inte är något festande på denna sidan”. Jag skrattade lite och sa, att det nog inte skulle bli det och att vi var för gamla för att hålla igång på natten andå. Kjell såg om än mer tvivlande ut och sa bara, ”nog inte?” Ja sa att det skulle säkert inte bli något festande för vår del, i alla fall inte i hans familjehamn. Hmm sa Kjell. Mitt tal om nog och säkert inte, hade inte riktigt gått hem.? Han var fortfarande tvivlande till att två ensamma killar, vid den, i alla fall i Kjells ögon, endast halvvuxna åldern av 33 hörde hemma i hans vuxenhamn. Under tiden kom det ett gäng grabbar på en segelbåt med en Carlsbergflagg hissad och försökte lägga till. Kjell hade inga som helst problem att kategorisera detta fartyg och de fick snabbt order om avsegling mot partyhamnen.

Kanske var det för att han fick en utryckning och var tvungen att cykla iväg till en annan del av sitt sommar-fögderi, som jag och min kapten bedömdes mogna nog att ligga kvar. Något som Kjell bedömde som en större risk mot lugnet i hamnen denna kväll räddade oss och en timme senare satt vi i båten och avnjöt färska räkor, en hel tub majonäs, färsk baguette samt kalla pilsner. Detta är livet och vi konstaterade än en gång att det är så här man skall ha det när man har det som allra sämst. Efter att fram på kvällen ha ätit en sen middag på Bella Gästis och tagit ett par drinkar borta vid partyhamnen var det skönt att traska tillbaks till den lite lungnare delen av Hunnebostrand. När man låg till kojs och hörde dunket av de slutstegsförstärkta basarna som någon av partybåtarna hade dragit igång, i syfte att locka till sig honor, då uppskattade man och förstod vikten av Kjell Anderssons arbete. Varje hamn på kusten borde ha en liknande sommarsheriff. Det enda tragiska är att när man tänker dessa tankar inser man även att man börjar bli gammal.

Back